Bästa Hotellet, En ring av sorg & Bildexplosion!

Det var ett tag sedan jag skrev. Vardagarna har sysselsatt mig. Barnen har krävt sitt. Hemmet har fått en hel del omsorg och när kvällarna kommit har jag varit trött och stressad över att jag inte hunnit med allting som jag tänkt. Ytterligare ett tecken på att livet börjar återgå till det normala.
Jag har vågat mig iväg till hotellet och hälsat på. Nille följde med, och jag kan ärligt säga att jag aldrig hade satt min fot där utan honom i släptåg. Jag mådde så fruktansvärt dåligt inför hela grejen. Alla mina kollegor, vänner och chefer. Alla vet, alla visste. Det var egentligen bara positivt, men jag ser saker på mer än ett sätt. Jag var så rädd över att gå tillbaka till mitt jobb på grund av att alla visste, att jag i tankarna började fundera på att söka mig till en annan arbetsplats. För jag vill inte vara den personen som förlorat ett barn. Jag ville inte att alla skulle se mig i min sorg. Det är lätt för mig att visa mig naken, blotta alla känslorna, här på bloggen. Jag kan skrika, gråta, svepa en grogg och torka tårarna bakom datorskärmen. Pausa. Andas. Resa mig upp igen. Det är ingen som ser, ingen som dömer. Ingen som ser mig i mitt värsta skick. Men hur gör jag inför alla dessa människor? När jag möter vänner, kollegor, chefer? Vad händer om jag faller då?
Jag var så otroligt nervös. Våndades. Samtidigt så såg jag fram emot det, för det innebar ett stort steg för mig. Det var ett stort steg för mig. Jag har kommit långt. Jag har faktiskt det. Men om någon skulle fråga mig, och jag skulle svara ärligt, så kan jag önska att jag inte var där jag är idag. Jag vill nästan stanna kvar här, i sorgen istället. Jag vill inte börja arbeta igen. Jag vill inte börja må bättre. Jag vill inte att tiden ska gå. Jag vill stanna kvar i det fruktansvärda, för det håller mig nära Freja. Allting jag har är tiden. Och emellanåt känns det som att ju mer tiden går, detso längre ifrån henne kommer jag. Även om jag vet att det inte är sant. Jag hade ändå gjort om det. Jag hade förlorat henne igen om så bara för att få hålla henne en gång till. Känna hennes lilla ömtåliga kropp ligga tryggt mot mitt bröst. Jag för upp handen och pressar mot bröstet i en gest som om hon fortfarande finns där. Men jag känner bara min egen nakna hud och hårda revben mot handryggen. Tomheten fullkomligt sliter sönder mig och kastar mig i marken. Det är så uppenbart att hon är borta. Chocken har släppt och smärtan det medför av att insikten har landat är fruktansvärd. Får mig att inte vilja leva. Men jag är längre fram i min bearbetning än så. Att lägga mig ner och dö är inget alternativ. Det är en utväg. Inget alternativ. Men smärtan får mig ändå att inte vilja leva. Sammanfattat, jag vill inte leva, men jag lever ändå för jag vill inte dö. Så jävla logiskt att jag borde knacka på dörren till psykiatrin redan imorgonbitti. Jag försöker att sätta ord på det, men det är svårt utan att framstå som en suicidal, utsliten och nedstämd småbarnsmorsa.
Men jag kommer ifrån ämnet. Jag ville berätta om mitt jobb. Att jag ska börja jobba nästa vecka. Jag är inte redo. Men jag blir inte mer redo än såhär heller. Jag tror aldrig att det blir rätt tid, man bara känner det på sig. Att nu är det dags, för man inser att man ändå inte har en annan utväg. Maj månad kommer vara skit. Jag känner det för varje dag som går, som det  närmar sig. Jag hatar Maj. Datumen. Längtan. Förväntan. Planerna som gick åt helvete. Hennes födelsedag som hon aldrig kommer få. Istället är hon född i Februari. Jag tycker om Februari, och jag avskyr Februari. Lika logiskt där också.

Jobbet var det ja! Jag grät. Jag mådde illa. Jag skakade. Jag andades och jag andades inte. Alla kramar jag fått via mejl och sms kunde jag nu äntligen få ta emot fysiskt. Vilken kärlek. Vilken värme. Det var otroligt. Det var så ansträngande för mig psykiskt att gå in genom dörrarna och möta folk, men det kändes samtidigt så otroligt bra. Vilken lättnad. Det var så skönt. Jag kände mig verkligen trygg och omtyckt. Alla ville bara mitt bästa och var så måna om mig. Jag är så tacksam. Att ha det förhållandet till mitt jobb och till mina kollegor underlättar enormt mycket. Det får mig att känna att jag aldrig någonsin skulle vilja söka mig till ett nytt jobb, bara för att fly undan ”mig”. För det är enormt påfrestande att bära runt på sorgen. Jag blir aldrig av med den, och min tanke är att det ibland är skönt att komma till en plats där ingen vet någonting. Just nu känns det som att jag går runt med en stor mörk ring av sorg som jag aldrig kommer ur. Alla kan se den, jag också. Kommer du tillräckligt nära mig så släpper jag in dig i ringen och då känner du också av min sorg. Det är hemskt. Jag skulle vilja gå ut ur den ibland. Få lämna mörkret som omger mig. Precis som du kan göra. Min förhoppning är att mörkret ska lätta en del, att allting blir ljusare i takt med att tiden går. För man lär sig att hantera saker på andra sätt. Men jag lärde mig på jobbet, att om jag faller, så är där många som kommer fånga mig. Hjälpa mig upp. Det känns väldigt tryggt. Det är ok att vara naken. Öppen. Att visa sig svag. Det är en styrka att våga visa sig svag. Jag kommer våga. Jag har redan gjort det en gång.

Jag avslutar med lite bildspel. Sådant som hänt här hemma eller i tiden som gått. Sådant som får mig på bättre tankar.
Imorgon är det Valborg och vi firar inget, men kommer ändå grilla och mysa med Sheima och hennes familj. Viking har pratat hela dagen, sen jag berättade, om att han ska leka med Leia och frågat om hon inte kommer snart. Det är underbart att se kärleken i sitt barns ögon och lyckan i att få träffa en kompis, speciellt när jag kan känna likadant inför min väninna. Sheima. Det är härligt att barnen funnit varandra på samma sätt som vi har gjort. Tack för att du finns och funnits med mig varje dag sedan livet vändes upp och ner för mig. Du och många andra! I tragedier får man verkligen se vilka ens riktiga vänner är, och jag är så tacksam över alla undebara människor som sträckt ut sina händer för att hjälpa mig. Tack!

Mithras njuter av friska luften.

Ytan där planteringslådorna ska stå. Rensas på rötter, plattor och skräp.

 

 

 

Loke bus.

Planteringslåde-bygge. Min man han kan.

 

En del nya kläder till barnen samt en hel del tröstshopping av fantastiska tyger. Jo, tyg får mig fortfarande att må bra.

Golv lagt i allrummet på bottenplan, lite annan färg på väggarna i hallen, samt fortsättning på restaureringen av dörrarna i huset. Jag tar inte åt mig äran för något utav det! Världens bästa Nille!

 

 

 

Planteringslådorna färdigsnickrande, marken fortsätter bearbetas.

Mina rabarber börjar ta sig.

Strosat runt på Öspab och letat och shoppat växter, buskar och träd att plantera. Det hade varit underbart med ett körsbärsträd i trädgården.

 

Hälsat på grisarna "Babe" och "Simon Särimner" hos mormor och morfar. Fina, ekologiska Linderödsgrisar.

 

 

 

 

Busat och plockat ramslök i skogen! Gjort ramslökssoppa, ramslökssmör (kryddsmör) och vakuumförpackat bladen för att kunna njuta av dom hela året.

 

 

Promenerat i älskade stugan!

 

 

Jämnat ut marken och gjort plats för lådorna. Äntligen! Totalt 5 ton matjord till hela kullen och lådorna som är 200x 120cm. Hårt slit lönar sig. Nu ska det bara planteras också. :)