Freja är inte ensam...

Jag har börjat ligga vaken på kvällarna igen. Känner mig trött ända tills kroppen sjunker ner i madrassen, då försvinner tröttheten och jag ligger pigg och vaken med en aktiv dialog i huvudet. Tankar som kommer och känslor som slår rot. Diskussioner med mig själv, både som deltagare och åskådare. Det leder aldrig fram till några slutsatser. Istället blir jag bara mer och mer förvirrad, stressad och nedstämd.

Nu är vodkan nästan slut. Min nattfösare. Sällan, inte ofta alls, men oftast några dagar i följd när det väl finns behov, så tar jag ett glas på kvällen för att komma till freds med mig själv. Det är inget konstigt eller fel med det. Det är ett dövande hjälpmedel som fungerar ibland. Som får mig att inte känna så mycket, bara för en liten stund. Som får mig att överleva mig själv och mina skräckingivande tankar. För jag tar hellre en öl än ångestdämpande tabletter. Jag tar hellre en grogg än en sömntablett. Tillexempel. Jag vill berätta detta framförallt eftersom jag vet att jag inte är ensam om att göra så. Att jag vet att det är ok, så länge det inte blir en vana, men jag har inte den där beroendepersonligheten heller. Där kan jag visserligen bara stå för mig själv och ingen annan. Men jag är i alla fall inte ensam, och det är ok. Det är många mammor som hittat till bloggen och som mejlat mig. Ni har alla olika historier att berätta och det gör mig ont att läsa om era sorger och tragedier. Samtidigt gör det mig så otroligt glad över att få höra att ni har känt igen er i mina texter. Att många utav er har funnit stöd i vetskapen om att inte vara ensamma i era tankar och känslor. Det gör mig glad och det känns som att mitt bloggande samtidigt fått ett andra syfte. Ni ska ha tack! Ni har också gett mig stöd, även om jag gråter när jag får ta del av era erfarenheter. Det sätter min egen situation i nya perspektiv. Och jag får lära, likt ni andra, att jag inte heller är ensam. Ni är inte ensamma. Det är hemskt att vi är så många dock. Vi är så många som förlorat våra barn. Fruktansvärt. Jag är så ledsen över det. När jag tänder ljus på kvällen tänker jag att Freja inte är ensam, att hon har Edward, Lova, Anton, Mindie, Krigarn, Tvillingen och alla de andra krabaterna vid sin sida också. De är inte heller ensamma.

Idag är det tre månader sen Freja dog och det är så overkligt. Jag tänker oftare nu att det inte är jag som har upplevt detta. Att det är någon tragisk människas liv på facebook som jag börjat följa och som varit med om det ofattbara. Det är fruktansvärt att tänka på den händelsen från ett utomstående perspektiv. Jag lyckas faktiskt ganska så bra emellanåt, jag förnekar och stänger av den där insikten, och det är sorgligt att läsa om vad den här ”facebook-vännen” har genomgått. Tills… tills jag inser att det är jag. Att det är jag som är drabbad. Det är jag som är den där tragiska människan vars liv har ställts upp och ner. Det är mitt liv som kastats omkull och blivit dränkt i sorg och elände. Det är jag som förlorat en dotter. Det är jag. Det hände mig. Det som aldrig händer en själv. Det hände. Mig. Oss.

Jag har börjat jobba igen. Deltid. Jag är fortfarande sjukskriven på 75% och vi trappar upp tiden successivt. Jag var lite väl optimistisk när jag föreställde mig att gå tillbaka till min tjänst. Jag trodde att jag skulle klara av det bättre än jag gör nu. Känns lagom snopet att inse att jag inte är så stark som jag själv trodde. Jag hade fel, men jag hade turen att ha en läkare som rekommenderade en långsammare återgång än den jag själv föreslog, och som stod på sig trots mina argument. För det var mycket tuffare än jag hade räknat med att gå tillbaka till mitt arbete. Psykiskt.

Jag har de bästa kollegorna man kan ha, den absolut bästa ansvariga och närmsta chefer, som verkligen visar att de bryr sig om mig. Lilla jag, är inte bara en arbetare bland alla, utan sedd som en individ och bemött utifrån mina förmågor och förutsättningar. Jag har fått mer stöd därifrån än jag hade vågat drömma om och det gör mig väldigt rörd och tacksam. Ändå mådde jag oerhört dåligt, och gör ännu. Förändringar är tunga, och denna främst av alla. Jag skulle inte arbeta nu, jag skulle vara höggravid i väntan på att få en liten bebis. Det är den förändringen som är obehaglig att genomföra och acceptera. Det blir så definitivt att livet går vidare när jag sätter min fot innanför dörrarna på hotellet. Och det skrämmer slag på mig. Jag har tur som har det jobb jag har, med kollegor som inte backar när jag gråter, som stannar upp och lyssnar och som inte dömer ut mig. I sinom tid känns nog denna förändring mer naturlig. När den har fått bli en del av min nya vardag. En dag i taget. Jag ska klara det.