Fokus.

Känslorna ligger nära till hands. Lätt att plocka fram, känna och reagera. Kvällarna är tuffa. Jag gråter en hel del så fort det blir lugnt. Om jag inte är sysselsatt. Så jag bokar upp mig. Hittar på saker. Trycker undan och avleder så gott det går. Det är oundvikligt oavsett. Men jag orkar inte gå ner mig. Jag orkar inte. Jag är orolig för att jag kanske kommer göra det. Inte rädd för att jag inte kommer resa mig, det vet jag att jag kan. Men det gör så ont i mig. Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill inte rasa ihop. Vill inte. Försöker att kämpa emot och hålla igen. En dag till.

På jobb känns det tryggt och bra. Saker att göra, fokus på annat. Samtidigt är det där jag kan få utlopp och rensa huvudet ibland när jag behöver det. Vänner som frågar, som bryr sig och som jag vet kan fånga mig om jag faller. Det kunde inte blivit bättre, med jobb. Jag som var så nervös. Som nästan hellre ville byta arbetsplats än att gå tillbaka. Det är ju där jag idag har ett av mina största stöd. Så mycket att vara tacksam över. Så många att vara tacksam över.  

Tulpaner i Frejas färger som pryder frukostbuffén. Kärlek.

Jag skäms ibland. Får ångest och dåligt samvete. Jag skriver och får så mycket respons, jag försöker att svara på allt, men ibland hinner eller orkar jag inte. Jag läser alltid, jag blir alltid berörd, men jag känner att jag vill be om ursäkt till er som jag råkar glömma bort. Till er som jag inte svarat. Det betyder inte att jag inte bryr mig, utan helt enkelt att jag inte orkat med eller hunnit. Ofta mår jag bättre efter jag fått skriva av mig på bloggen, rensat huvudet och tankarna. Då känns det jobbigt att gå tillbaka och känna, efter jag fått sådan respons. Så jag läser, tar åt mig och blir varm i hjärtat. Sen måste jag släppa det och gå vidare. Eller så svarar jag när jag är stark nog att ta upp det igen. Så jag vill säga förlåt och tack, till er. Tack för att ni finns! Ert stöd blir som små guldkorn när jag hamnar i min mörka dimma. Ni lyser upp min närvaro igen.

Vi har renoverat en del under januari. Nille har varit pappaledig och det har varit skönt för mig att kunna jobba utan att vara orolig över att dagis ska ringa för att jag måste vabba. En hel månad har jag fått arbeta, utan att vabba! Det ni, det har nog inte hänt förr, haha.

Men i alla fall, renoveringen av biorummet i källaren är äntligen färdig och vi har redan fått inviga det med ett par maffiga filmer. Det är så lyxigt. Det har kostat oss en hel del, men samtidigt är det både nytta och nöje. Förhoppningsvis höjer det värdet på huset en del också. Kommer lägga upp bilder på renoveringen i ett nytt inlägg.

Förutom biorummet har vi hittat en ny hobby. Vi har fallit handlöst för airsoft. Det är väldigt roligt att ha hittat ett gemensamt och nytt intresse, och kvällarna går mycket åt att leta och läsa om olika vapen. Det är våra fantastiska vänner Eva och Love som har dragit med oss in i airsoft-världen. Häromdagen köpte vi vårt första vapen också, så nu är vi igång på riktigt. Jag känner mig dock ganska vilsen bland alla begrepp och termer som används, men jag lär väl mig så småningom. Jag undrar däremot om där finns någon av mina vänner som spelat eller spelar airsoft? Kan ju vara så att någon gör det utan att jag vet om det. Hade varit kul att veta i så fall.
Det händer mycket i våra liv just nu, och det känns faktiskt bra. Vi behöver saker att ha fokus på. Även om vi också behöver lugnet. Fin balansgång det där. Blir det för lugnt går jag ner mig i sorgen. Blir det för stressigt ramlar jag över kanten och går ner mig då med. Men överlag känns det bra just nu. Med nya intressen och planer, och vi fortsätter att kämpa för att bli gravida. Det skulle kännas så bra om Freja fick chansen att bli storasyster en dag. Som om cirkeln blir sluten och det sista svåra med sorgen tvingas bearbetas. Våra hjärtan brinner för det.