Inte idag.

Idag ska jag sträva efter att hålla mig aktiv, rent mentalt. Kroppen kan jag inte räkna med, den gör ont och ömmar i fogarna. Varje steg jag tar numera känns. Så det har blivit värre. För bara någon vecka sedan fick jag ont först efter en ansträngd dag, då jag rört på mig mycket. Numera vaknar jag och känner av det redan när jag satt mig upp i sängen. Det är tråkigt. Det är förlamande att vilja saker med en kropp som vägrar lyda order. Eller… inte vägrar, jag kan ju röra på mig, men det är inte längre värt det.
Idag vaknade jag med världens klump i magen. En känsla av sorg och att någonting fattas mig. Idag känner jag så tydligt hur mitt hjärta är splittrat och hur det skriker efter försoning. Jag saknar henne något otroligt. Tårarna bara rinner och det gör så förbannat ont inom mig. Psykiskt.
Jag orkar inte vara ledsen. Jag vill inte vara ledsen nu. Jag vill inte sörja. Jag vill skjuta allting åt sidan och spara det till ett annat tillfälle. Ett bättre sådant. Ett tillfälle som jag innerst inne vet inte existerar. Det kommer alltid att göra ont. Det kommer aldrig att ”gå över”. Smärtan jag känner efter henne kommer aldrig att förminskas, aldrig att försvinna, aldrig att ta slut. Så länge jag älskar henne kommer jag också att sörja henne. 
Kan man sluta älska någon? Kan man sluta älska sina barn? Nej.
En dag får jag träffa henne igen. Jag tillåter mig att känna viss tröst och lindring av tanken. En dag. Men inte idag.