Jag längtar inte.

Tiden bara går och jag hinner knappt med. Jag känner mig ännu mindre redo för bebis och trots alla smärtsamma gravidplågor som jag dras med så vill jag ha mer tid på mig. Men inser också att det inte är tiden som är problemet egentligen. Allting sitter i mitt huvud och jag kommer troligtvis aldrig känna mig sådär redo som man ofta blir under mer normala omständigheter. Jag längtar inte efter en bebis, jag är livrädd över att någonting ska gå fel. Jag kan inte ens föreställa mig att få en bebis just nu. Jag kan inte tänka på namn. Jag kan inte fantisera över hur han kommer att se ut. Jag kan inte längta. Jag känner mig så totalt tom emellanåt, och just den fantastiska känslan och förväntan man ”bör” känna nu saknar jag. Jag sörjer det lite faktiskt. Nille känner likadant. Han är inte heller redo.
Det har varit två ganska upptagna veckor för oss nu. Viking har varit sjuk i två olika omgångar, både med feber och kräk. Jag har varit inställd på värsta katastrof scenariot för hela familjen, men han var den enda som blev dålig. Det är jag tacksam över även om det varit väldigt synd om honom förstås. Loke har varit frisk och pigg som tusan, men ändå gnällt över att han varit sjuk. Han har tjatat att han behöver åka till doktorn, att han behövt medicin och försökt göra kräkljud. Han påstår även att han har tappat en tand, och pekar in i munnen som är helt utan anmärkning… osv. Inget av det är sant. Men han söker så mycket uppmärksamhet nu att det emellanåt blivit väldigt jobbigt. Barnen som pratar över varandra, avbryter och skriker, bråkar osv. Mitt tålamod är inte de det brukar vara och jag blir lika förbannad som de blir ledsna. Sen kommer vissa dagar då de är helt underbara. Då allting bara flyter på så som man alltid önskar att det gjorde. Barnen leker fint utan bråk, löser konflikterna själva, är trevliga, kramas och pratar utan att skrika. De dagarna försöker jag att njuta lite extra och jag försöker även att berätta för dom hur glad jag blir när de håller ljudnivån nere samt hjälper varandra i vardagen. Men de är onekligen två busbröder.

Loke fyller snart 3 år. Han pratar så mycket nu. Han har vuxit massor över sommaren, rent utvecklingsmässigt och det känns fantastiskt kul. Loke kommer vara lika gammal som Viking var när Freja föddes så han förstår betydligt mer nu än vad han gjorde då. På gott och ont. Loke förstod inte vad som hände då, medan Viking gjorde. Jag är orolig över hur allting kommer utvecklas när lillebror kommer. Förstår de verkligen? Kommer Viking att ifrågasätta varför Freja inte fick stanna hos oss? Tänk om han inte alls är beredd på att det ska komma en bebis till familjen, utan bara ett till fotografi på väggen? Mycket tankar… Att barnen är äldre nu är en fördel då de förstår mer, samtidigt är jag så rädd för att de ska bli sårade om någonting skulle gå fel. Man vill skydda dom mot allt ont. De är för små för att behöva gå igenom mer sorg och förluster.

Här hemma renoverar vi för fullt. Nille undrar ibland vad vi ska göra efter vi är färdiga med allting. När det inte finns mer att renovera, vad gör vi då? Då flyttar vi väl, eller så bara ”lever vi”, svarade jag. Det är svårt. Jag tror att mycket av hans sätt att bearbeta känslor och tankar tas i uttryck fysiskt. Framförallt nu, när det är mycket förändring på gång. Häromdagen vaknade jag av att han spacklade i nya bebisrummet. Innan jobb, och han börjar jobba redan kl 7, så detta var med andra ord ganska tidigt på morgonen. Varje dag efter jobb går han in och fortsätter. Det är tacksamt förstås, för jag vill såklart också att vi ska bli färdiga, men jag är rädd att han sliter ut sig. Men jag hindrar inte honom. Vi har känt varandra för länge nu för att veta vad den andre behöver eller mår bra av. Idag ska han måla första omgången i taket, sen tänkte jag föreslå lite lugn och ro i soffan framför film och lite gott tilltugg. En välbehövd paus för oss båda två.
Vårt nya arbetsrum som han byggt från grunden (där fanns för tusan inte ens ett rum när han började) är färdigt nu. Något småfix kvar med fönstret som ska målas och jag behöver ha upp någon hylla till, men det är sådant som får växa fram i takt med att vi ”bor in” oss där. Ska visa hela renoveringen i ett annat inlägg sen tänkte jag. 

Igår hämtade jag ut babyskyddet. Nille installerade det i bilen och lät det sitta kvar i framsätet för att vi ska känna in hur det känns. Jag kunde inte dölja min ångest över det. Jag förstod honom, men jag ville inte. Jag vill helst inte bli påmind. Jag är rädd över tankarna som kommer. Jag märker hur jag distanserar mig från allting. När jag syr kläder så tänker jag att jag ev ska sälja vidare dom sen om lillebror ändå inte får stanna hos oss. Ännu fler fruktansvärda tankar har jag men de vågar jag knappt dela med mig av. Jag inser kanske själv hur sjukt det är och vill ogärna bli dömd. Men, i korta drag går tankarna mer i att förbereda sig inför en begravning än en födsel. Vilket är absurdt, men det är min förvrängda verklighet, och den skrämmer mig inte ens.